Så använder EU lagstiftning för att forma klimatpolitik i andra länder
Vad händer
Kontext
EU:s klimattullar, CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism), innebär att företag som importerar
- stål,
- aluminium,
- handelsgödsel,
- cement,
- vätgas och
- elektricitet
till EU måste betala en avgift baserad på produktionens koldioxidutsläpp. Import från länder som själva prissätter utsläpp får lägre avgifter.
Mekanismen skapar ett enkelt val för exportländer: antingen går pengarna till EU i form av CBAM-avgifter, eller så stannar de i hemlandet genom ett eget system för utsläppshandel eller koldioxidskatt.
Turkiet visar hur detta fungerar i praktiken. Landet exporterar stora mängder cement till EU och inför nu ett eget utsläppshandelssystem under 2026. Den turkiska ledningen har insett att landets cementproducenter ändå måste betala för sina utsläpp – frågan är bara till vem. Genom att skapa ett eget system behåller Turkiet pengarna inom landets gränser istället för att de går till EU.
Samma logik driver utvecklingen i andra delar av världen. Mexiko, Brasilien och Colombia håller på att etablera utsläppshandelssystem. Kina, som redan har regionala system, rör sig mot ett nationellt utsläppshandelssystem.
EU:s strategi bygger på unionens storlek som marknad. Få länder har råd att stänga ute sig själva från en av världens största ekonomier. När EU ställer krav följer exportländerna efter – inte nödvändigtvis av klimatskäl, utan av ekonomisk nödvändighet. Att sälja samma produkter på andra marknader är rationellt eftersom investeringen i nya system redan skett.
Avgifterna börjar lågt, motsvarande några procent av utsläppen, men höjs successivt. År 2034 ska de motsvara priset på utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandel. Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz är redan undantagna eftersom de omfattas av, eller är länkade till, EU:s system.
Systemet har fortfarande luckor. Det omfattar bara relativt obearbetade produkter, inte komponenter i bilar och maskiner. EU-kommissionen arbetar med förslag för att täppa till dessa.
Vad har det för betydelse
EU visar att en tillräckligt stor marknad kan använda handelsregler för att sprida sin klimatpolitik. Länder som vill exportera till EU tvingas anpassa sig, vilket i praktiken gör EU:s klimatlagstiftning till en global standard.
