Nepals vattentempel återföds och med dem, ett cirkulärt samhällssystem
Vad händer
Kontext
Vattentemplen i Nepal – hiti – är över 1000 år gamla strukturer, byggda som gemensamma brunnar med utsmyckade stenväggar, ofta försedda med religiösa skulpturer. De fungerar genom att regnvatten samlas upp i dammar och bassänger och leds genom ett nätverk av underjordiska lertunnor och stenkanaler till templen, där det rinner ut i små källor.
Under 1900-talet började systemen förfalla. Moderna vattenledningar och stadsutbyggnad bröt sönder de gamla nätverken. Samtidigt ökade föroreningar och vattenbrist.
Nu pågår en lokal återupplivning:
- Frivilliggrupper, invånare och hantverkare har börjat återställa templen för hand, ofta med traditionella tekniker.
- Teknisk kunskap och digitala kartor används för att förstå och återskapa vattnets väg.
- Ett särskilt återställt tempel, Nag Bahal Hiti, förser i dag över 200 hushåll med rent vatten – direkt från regn och grundvatten.
Samtidigt har templen återtagit sin roll som sociala mötesplatser. Barn leker där, kvinnor samlas med vattenkärl, och lokala festivaler knyts till platsen.
Det är ett cirkulärt system: vatten från regn leds till invånarna utan elektricitet eller pumpar, och överskottsvatten återförs till jorden eller återanvänds i hushåll.
Vad har det för betydelse
Återställningen av vattentemplen i Katmandu visar hur uråldrig kunskap kan bli en del av framtidens vattenförsörjning. Genom att kombinera traditionella system med ny teknik återuppstår ett flexibelt, lågkostnadsbaserat och cirkulärt sätt att förse en stad med vatten.
För en by i Sverige med vattenbrist eller säsongsberoende resurser, kan detta inspirera till att:
- samla regnvatten i öppna bassänger
- återanvända gråvatten lokalt
- återskapa gemensamma vattenplatser som mötespunkt
Det handlar inte bara om teknik, utan om att återskapa en relation till vatten – och till varandra.
