Solomon ledde 1986 en forskningsexpedition till Antarktis som bevisade att industriella kemikalier, så kallade CFC-gaser, bröt ner ozonskiktet. Hennes forskning lade grunden för Montrealprotokollet 1987, det internationella avtal som förbjöd gaserna. Nästan fyra decennier senare bekräftar satellitdata att ozonskiktet håller på att läka.
I sin bok identifierar Solomon tre villkor för att miljöproblem ska lösas. Hotet måste bli
- personligt,
- synligt och
- praktiskt hanterbart.
Ozonkrisen uppfyllde alla tre: den kopplades till hudcancer, satellitbilder visade hålet i ozonskiktet, och industrin utvecklade ersättningskemikalier som gjorde det möjligt att fasa ut CFC-gaserna utan att skrota alla kylsystem i världen.
Solomon visar att samma mönster upprepats i andra miljösegrar. Bekämpningsmedlet DDT förbjöds efter att Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kopplade det till fågeldöd och hälsorisker. Bly fasades ut ur bensin och färg när forskning visade att miljontals barn fick hjärnskador. Stadssmog i städer som Los Angeles och London ledde till lagstiftning och katalysatorer när luftföroreningarna bokstavligen syntes och kändes i lungorna.
Solomons ramverk pekar framåt
Hon lyfter Kigali-tillägget från 2016, där världens länder enades om att fasa ut HFC-gaser – starka växthusgaser – genom att bygga vidare på Montrealprotokollets struktur. Hon noterar att om utsläppen hade fortsatt i samma takt som år 2000 hade den beräknade uppvärmningen kunnat nå omkring fyra grader. De nuvarande kurvorna pekar snarare mot tre grader, och med fortsatta insatser menar hon att två grader fortfarande är möjligt att nå.
Men det finns en kraft som motverkar synligheten. En analys av hur desinformation sprids visar att samma grupper som försvarar fossil industri ofta också samlas kring auktoritära rörelser och främlingsfientlighet – ett mönster som syns i USA, Europa, Filippinerna, Australien och Sydamerika. Kopplingen mellan dessa frågor är inte självklar, men den återkommer.
Fossilindustrin sprider desinformation
Fossilindustrin har spridit enorma mängder desinformation för att undvika ansvar, och sociala medier förstärker spridningen. Människor formar sina åsikter genom de grupper de tillhör – familj, vänner, arbetsplatser och, alltmer, digitala gemenskaper. Algoritmer på plattformar som YouTube kan leda användare genom en stegvis radikalisering där klimatförnekelse, främlingsfientlighet och auktoritära idéer vävs samman till en sammanhängande världsbild.
Solomon menar att vetenskap ensam inte skapar politik, men att politik faller samman utan trovärdig vetenskap. Där ligger kärnan i spänningen. Ozonskiktet kunde räddas delvis för att det inte fanns organiserat motstånd mot vetenskapen – CFC-industrin var stor men inte jämförbar med den globala fossilindustrin. Uppväxlingen bort från fossila bränslen möter en helt annan typ av motstånd: finansiellt, politiskt och kulturellt.
Trots det finns framsteg. Mer än 30 procent av världens elektricitet kommer från fria energikällor. Konsumenttryck påverkar företag, och individuella val förstärker politiska och marknadsmässiga skiften. Solomons poäng är att hennes optimism inte bygger på känsla utan på historiska bevis.
Vad har det för betydelse
Solomons ramverk ger en konkret förklaring till varför vissa miljöproblem lösts och andra inte: det handlar om synlighet, personlig koppling och praktiska alternativ. Uppväxlingen bort från fossila bränslen uppfyller alltmer dessa villkor – solenergi och vindkraft är billigare än kol och gas, och effekterna av uppvärmningen blir allt mer kännbara. Den stora skillnaden mot ozonkrisen är att organiserad desinformation aktivt arbetar för att göra problemen osynliga igen. Hur väl samhället lyckas genomskåda den desinformationen kan avgöra takten i uppväxlingen.
