Vad händer
Kontext
Förslaget kallas net-zero framework och har förhandlats fram under tre år inom FN-organet IMO. Reglerna innebär att rederier betalar en avgift för varje ton växthusgasutsläpp över ett visst tak. Pengarna ska finansiera utveckling av renare fartygsbränslen och stödja låginkomstländer i uppväxlingen. Oberoende analyser pekar på avgiftsintäkter på cirka 12 miljarder dollar fram till 2030.
Sjöfarten står för tre procent av världens växthusgasutsläpp. Branschen själv stödjer förslaget. Anledningen är att alternativet är en lapptäcksreglering där varje region inför sina egna regler. EU har redan ett eget pris på koldioxid för sjöfart, och om fler regioner gör samma sak blir logistiken svårhanterad för rederier som kör fraktgods mellan kontinenter.
Inför mötet ligger flera konkurrerande förslag på bordet:
- Japan vill ersätta avgiften med ett system där rederier som överskrider taket köper utsläppsrätter av rederier som ligger under.
- Liberia, Argentina och Panama vill ta bort avgiften helt, vilket plockar bort själva incitamentet att följa reglerna.
- Oljeproducerande länder vill skrota förslaget i sin helhet, medan östater kräver att det antas som planerat eller skärps ytterligare.
USA har lämnat ett eget förslag om att avveckla hela ramverket. Argumentet är att avgiften fungerar som en koldioxidskatt som höjer kostnaderna för amerikanska konsumenter. Trump-administrationen har också använt sin position som stor exportör av fossilgas som påtryckningsmedel mot länder som tidigare stödde förslaget.
Förhandlingarna pågår samtidigt som Hormuzsundet och Röda havet varit svårpasserade i flera veckor. Över 150 fartyg har inte kunnat ta sig genom Hormuz, som transporterar en femtedel av världens olja. Bränslepriserna har stigit så snabbt att vissa biobränslen tillfälligt blivit billigare än fossila alternativ.
Vad har det för betydelse
Om avgiften antas finns en gemensam global prislapp på sjöfartens utsläpp och en finansieringskälla för renare bränslen. Om den faller riskerar varje region att istället införa egna regler, vilket gör det svårare för rederier att planera långsiktigt och kan bromsa uppväxlingen till renare fartygsbränslen.
