Vad händer
Kontext
Genom Hormuzsundet passerar normalt en femtedel av världens olja och flytande fossilgas. När sundet stängdes försvann en stor del av de vanliga leveranserna, och priserna sköt i höjden. Enligt en genomgång av tankesmedjan Carbon Brief, som bygger på spårning från Internationella energiorganet (IEA), inledde 60 regeringar med 185 olika åtgärder. De flesta handlar om akut krishantering: ungefär 30 länder, från Norge till Zambia, har sänkt drivmedelsskatter, andra har infört pristak eller riktade subventioner. Flera asiatiska länder har gått längre med körförbud vissa dagar, sänkta hastighetsgränser och uppmaningar att jobba hemifrån.
Krisen har slagit hårdast i syd- och östra Asien, som är mest beroende av bränsle från Mellanöstern. Filippinerna utlyste nationellt energinödläge. I Bangladesh tvingades textilfabriker, som står för runt 84 procent av landets export, att köra på 50–60 procents kapacitet. I Kenya ledde protester mot bränslepriser till att fyra människor dog. Internt material från Världsbanken visar att 27 länder snabbt sökte krisfinansiering under krigets första veckor.
Under de akuta åtgärderna pågår en mer varaktig förändring. För länder som importerar fossila bränslen har solenergi, batterilagring och elfordon blivit ett skydd mot prischocker och social oro – inte främst en klimatfråga. Den ekonomiska logiken fanns redan på plats: investeringarna i fri energi nådde 2,2 biljoner dollar under 2025, dubbelt så mycket som i fossila bränslen. Under 2024 var 91 procent av all ny storskalig elproduktion från fri energi billigare än det billigaste nya fossila alternativet, och kostnaderna för batterilagring har minskat med 93 procent sedan 2010. Under 2025 minskade elproduktionen från fossila bränslen i både Kina och Indien för första gången på decennier.
Uppväxlingen hade redan spridit sig bortom de rika länderna. Under 2024 gick mer av Kinas solpanelsexport till utvecklingsländer än till rika ekonomier. Pakistan importerade cirka 17 miljarder watt kinesiska solpaneler det året – nästan hälften av landets nätanslutna kapacitet. I Indonesien, Thailand och Mexiko har de billigaste kinesiska elbilarna nått samma pris som de billigaste bensinbilarna.
Samtidigt godkändes ny kolkraft motsvarande cirka 88 miljarder watt i Kina och Indien under 2025, den största mängden på nästan ett decennium – ungefär dubbelt så mycket som hela Sveriges samlade elproduktionskapacitet. Afrika, med ungefär en femtedel av världens befolkning, fick bara 2 procent av investeringarna i fri energi förra året, och kapitalkostnaden för sådana projekt är där mer än tre gånger högre än i rika länder.
Efter krigsutbrottet har bilden ändå förskjutits. I sin rapport State of Energy Policy 2026 konstaterar IEA att många länder fördubblar insatserna för att minska beroendet av importerad olja och gas. De konkreta besluten syns redan:
- Indonesien utlyste en upphandling på cirka 1,2 miljarder watt solenergi, det första steget mot ett nationellt mål på 100 miljarder watt, och överväger en undervattenskabel för 30 miljarder dollar för att exportera solenergi över Singaporesundet.
- Bangladesh utlyste upphandlingar på 495 miljoner watt nätansluten solenergi.
- Filippinerna fick finansieringen klar för ett solenergiprojekt på 440 miljoner watt.
Indien antog tariffer för 2 miljarder watt solenergi, och i Vietnam föreslog en stor koncern att skrota en planerad anläggning för flytande fossilgas till förmån för fri energi. Samma mönster syns i transporten: Chile öppnade förmånliga lån för taxiförare som köper elbil, Kambodja sänkte importtullarna på elbilar och Laos sänkte punktskatten på drivmedel.
Svaret är inte enbart fossilfritt. Några länder, däribland Japan, Italien och Sydkorea, har lutat sig mer på kol på kort sikt – mest genom att skjuta upp stängningar eller köra äldre anläggningar hårdare. Men en analys från Ember visar att även ett värsta scenario skulle öka den globala kolanvändningen med högst 1,8 procent under 2026, och kolet kan ändå minska i år.
Vad har det för betydelse
För första gången pekar medborgarnas intresse av billig, fri elektricitet och ledarnas intresse av att sitta kvar åt samma håll: bort från importerade bränslen som driver folk ut på gatorna. Om mönstret håller kan utvecklingsländer bygga ut solenergi och batterilagring i en takt som tidigare verkat orealistisk – och ett samhälle som producerar sin egen elektricitet blir mindre sårbart för krig och prischocker i andra delar av världen. Den solenergi som installerades globalt under 2025 gav redan mer elektricitet än all flytande fossilgas som passerade Hormuzsundet samma år.