Vad händer
Kontext
Efter Rysslands invasion av Ukraina inledde EUs medlemsländer en intensiv energidiplomati för att hitta nya leverantörer. Resultatet finns samlat i tankesmedjan ECFR:s Energy Deals Tracker, som kartlägger de viktigaste avtalen. Beroendet av ryska bränslen minskade kraftigt under fyra år. Den ryska andelen av EU:s gasimport sjönk från omkring 45 procent 2021 till ungefär 12 procent 2025. Importen av rysk olja krympte från drygt en fjärdedel till omkring 2 procent. Importen av ryskt kol har upphört.
Den ryska gasen ersattes framför allt av flytande fossilgas från USA. Den amerikanska importen ökade från knappt 21 miljarder kubikmeter 2021 till nästan 83 miljarder kubikmeter 2025 – ungefär lika mycket som hela Tysklands årliga gasförbrukning. USA är därmed EU:s näst största gasleverantör efter Norge.
Men avtalen visar var tyngdpunkten ligger. Gas är det överlägset största området med 145 kontrakt, och de flesta av dem är bindande. Olja, fri energi, vätgas, kritiska råvaror och kärnbränsle utgör resten:
- Gas binds hårt. Av de 140 bindande avtalen rör en stor del gas, och många löper förbi 2050 – det år EU har lovat att vara klimatneutralt.
- Fri energi och vätgas stannar på papperet. De 82 vätgasavtalen och de flesta avtalen om kritiska råvaror är avsiktsförklaringar utan konkreta åtaganden.
- Få avtal sluts gemensamt. Det mesta drivs av enskilda länder. Tyskland står för 94 avtal och Frankrike för 49, medan EU som helhet bara står bakom 33.
Bland länderna utanför unionen toppar USA med 60 avtal, följt av Norge med 36 och Förenade Arabemiraten med 33. Avtalen med Emiraten är till övervägande del icke-bindande och kopplade till fri energi och råvaror, vilket illustrerar mönstret: viljan att samarbeta om fri energi finns, men löftena saknar bindande kraft.
Importerad elektricitet från fri energi kan på sikt bidra, men bara marginellt. Även om alla planerade kablar till Nordafrika och via Kaukasus byggs skulle de tillsammans leverera i storleksordningen några tiotal terawattimmar om året. EU:s elförbrukning ligger redan på mer än 2 700 terawattimmar per år och väntas stiga mot 3 500–4 000 terawattimmar fram till 2030–2040 i takt med att transporter, värme och industri elektrifieras. Importen skulle alltså som mest täcka 1–3 procent av behovet. Den största delen av elektriciteten måste produceras inom unionen.
Vad har det för betydelse
Så länge de bindande avtalen rör gas och de fria avtalen stannar vid avsiktsförklaringar fortsätter Europa att låsa fast sig vid importerade bränslen och svängande priser, samtidigt som klimatmålen blir svårare att nå. Vägen ut går genom att bygga ut solenergi, vindkraft och elnät inom unionen och genom att omvandla de många löftena om fri energi till bindande kontrakt. Ett Europa som producerar sin egen elektricitet blir friare – mindre utlämnat åt geopolitiska chocker och stabilare i sin ekonomi för hushåll och kommersiella aktörer.